Akvarellen

Medlemstidning för Nordiska Akvarellsällskapet


Akvarellen nr. 4/2012

Ordföranden har ordet

(Utdrag)
”Tidig morgon på tåget, ännu en stund kvar till gryningen. Återigen funderar jag på hur jag ska ta mig igenom de mörka månaderna – jag längtar ju så efter ljuset! Och det är jag inte ensam om. Kanske är det just denna längtan som gör att akvarellkonsten är så rik och levande i Norden? För visst är jakten på ljuset en gemensam faktor för de flesta av oss som målar akvarell. Jag tänker tex på det fantastiska vinterljuset i Lars Lerins Lofotenbilder, på de sneda solstrålarna i Hasse Karlssons ödehus och på Monica Månssons magiska skålar, som tycks glöda av ett inre ljus.

Jag har funderat på varför det är just akvareller som erbjuder de bästa ljusskildringar jag känner till i samtidskonsten, och har en enkel teori: avsaknaden av täckande vit färg. Det vitaste vi har att tillgå är det omålade papperet, så ljusflödet i en akvarell måste planeras från början och vi får bevaka oss själva som hökar för att inte måla bort ljuset i bilden.

Kan detta vara en bidragande orsak till att akvarellmålare ofta har så tydligt fokus på just ljuset? I förlängningen skulle det ju kunna förklara varför det är just bland Nordens ljuslängtande folk som akvarellkonsten har ett så starkt fäste.”

Anna Törnquist, ordförande i Nordiska Akvarellsällskapet


Länk till artikel:

Akvarellen nr. 3/2009

Läs här (PDF)


Artikel i Akvarellen nr. 2/2000

Text: Hans Dahlgren, redaktör för Akvarellen.

Monica Månssons ateljé i Hindås utanför Göteborg är ljus, vitmålad och där finns få ting. ”Jag vill inte ha något i ateljén som stör måleriet”, säger hon.

Det förberedande arbetet är mycket viktigt för Monica. ”Jag tänker mycket och målar snabbt”, säger hon. ”Processen börjar med tankar och lösa skisser. Allt sker i stillhet. Jag letar efter motiv till någon stämning.” Hon laborerar med form, vinklar och ljus och kan göra en genomarbetad version av sitt verk för att sedan gå vidare med nya undersökningar och skapa friare versioner.

”För en tid sedan var motivet järnskrot, numera krukor och kärl. Det började med att jag blev intresserad av ytor och strukturer, kom in på temat rost.” Vision och komposition når hon fram till i skissarbetet. Hon tecknar upp bilden för att sedan rita av den med hjälp av transparent papper – detta för att bevara teckningen. Hon planerar färganvändningen noga och blandar till de önskade färgerna. Utsparningarna planeras också omsorgsfullt, innan målandet i laserande lager tar vid. Målandet går som sagt snabbt. ”Jag jobbar över hela bilden. Vill akvarellen något så följer jag med. Jag skapar strukturer med stänk och dropp och varvar det snabba arbetet med begrundan.

Jag tittar på bilden, flyttar sedan ögonen till en lugn yta. Jag kan också granska bilden från olika håll och även se på den via en spegel.”

”Vissa bilder kan få vänta på sin fortsättning – ibland upp till ett halvår.”

”Jag strävar efter en god komposition, en ordnad helhet- men det får aldrig bli tråkigt.”

Monica Månssons bilder spänner mellan två poler: spontanitet och kontroll. Hon dras till stabila former, men också till ytor i upplösning: mänskligt skapade artefakter och naturens förändrande processer. I en nyligen tillkommen serie krukor tycks krackeleringen slutligen få ytan att brista och sprängas – som om den fria energin gör anspråk på större utrymme.

På ett papper sammanfattar Monica sina konstnärliga ambitioner:

Stramhet. Enkelhet. Bilder som andas. Fria ytor. Ljuset – helheten – stillheten.

(Publicerad med tillstånd.)